Det började med att Belle och jag åkte till Skövde för att handla ett par saker vi inte kan få tag i här hemma, t.ex. en ficklampa med starkt sken. Kvällarna har blivit augusti-mörka och Belle lyckas alltid nosa upp något främmande i gräset, som jag känner mig tvungen att kolla så att det inte råkar vara en huggorm... oftast handlar det om ödlor och grodor, någon gång var det en mus, men man vet ju aldrig! Så jag fyndade en alldeles utmärkt liten ficklampa på Biltema för under 50-lappen, och har redan testat den med gott resultat (denna gång var den en decimeterstor padda).
När vi var klara med shoppandet besökte jag mamma/gammelmatte på hjärtavdelningen. Hon har en portabel EKG-dosa på sig och får inte lämna avdelningen, och hundar får ju som alla vet inte komma in på sjukhus, så jag kunde bara stanna en halvtimme medan Belle stannade i bilen och tuggade på ett gnagben med baconstrimlor lindade runt (och givetvis hade hon fönstret helt nervevat samt en skål vatten i buren). Lite fika hann vi dock med, och prat om hur mamma just nu går igenom ett antal tester för att se vad det är som triggar hennes hjärtflimmer - hon har nämligen fina värden när hon ligger still, men så fort hon anstränger sig (t.ex. med en promenad i korridoren) skenar hjärtrytmen. Det är skönt att veta att Skövde är Sveriges bästa sjukhus!
Väl ute vid bilen igen, lovade jag Belle en ordentlig bensträckare. Så vi åkte ut till Säter, som ligger precis hitom Skövde, och vid Mölltorps gård går det in en liten grusväg till Billingenleden, som sedan löper runt hela Billingen (om man orkar vandra så långt). Där parkerade vi och tog en lång promenad i den vackra, massivt grönskande naturen, lyssnade till fåglarna och vindens sus i trädtopparna, njöt av att det var så stilla och, för Belles del, att där fanns så mycket att se och nosa på.
en hund men som skäller!
Vad Belle hörde skälla var hjortarna, för runt om Mölltorps gård finns massor av stora, fina hjorthägn där flera hjordar strövar omkring. Hela området är ett naturreservat, för på och kring Billingen finns ett rikt djur- och växtliv som skyddas både av myndigheterna och av de gårdar som ligger här.
När vi var trötta i fötter och tassar återvände vi till bilen och Belle fick lunch (kycklingkött i sås) innan vi for vidare hemåt. Det är jag tacksam för nu efteråt - både att hon hade fått rasta ordentligt och att hon hade ätit - för när vi precis hade passerat Mariestad fastnade vi i en låååååång bilkö som knappt rörde sig. Egentligen hade jag kunnat stänga av bilen en stund och sparat bensin (och avgaser), men då låser sig tyvärr rattlåset... så i långt över en timmes tid blev vi sittande i denna till synes oändliga kö, innan den sakta, sakta började glida framåt. Redan innan vi kom fram, hade jag ju gissat att det handlade om en trafikolycka - men att den var så allvarlig, såg jag först när vi kom i höjd med polisen och bärgarna. Då hade ambulanserna och en ambulanshelikopter för länge sedan fört sex skadade till sjukhuset i Skövde...
När vi kom hem och jag kollade på nätet, stod det i både Expressen och DN om den svåra olyckan, och jag är lättad att Belle och jag inte var i närheten under själva krocken utan kom till platsen flera timmar efteråt. För det är ju så, att ens egen körstil bara är halva säkerheten... den andra halvan måste ens medtrafikanter stå för. Och jag står helt enkelt inte ut med tanken på att råka skada (eller ännu mindre döda) någon, vare sig djur eller människa! *ryser*
PS. En av de skadade i olyckan avled senare på sjukhuset... DS.
Det är alltid trist med trafikolyckor.
SvaraRaderaMånga skulle nog kunna unvikas med lägre fart och bättre omdömme.
Det är precis som du säger, vår körstil är bara halva säkerheten i trafiken, själv kan man vara hur försiktig som helst men inget hjälper mot en omdömmeslös medtrafikant.
Kram
/Julia å missar